den värsta dagen i mitt liv

igår, den 13 augusti var verkligen den värsta dagen i mitt liv. En käftsmäll rakt i ansiktet, en spark i magen. Hur ska jag komma över detta? Vill jag ens kommer över detta? Jag trivdes så bra. Mitt var, nästan, så som jag ville att det skulle vara. dum som jag var så trodde jag det var en period. Fan, det är svårt att skriva nära man gråter ögonen ur sig.

jag lämnade tillbaka allt och nu önskar jag inget mer än att få det tillbaka själv. FAAAAAAAAAN!

men som sagt, jag tror vi behöver vara ifrån varandra men jag vill verkligen inte. Varför kan jag inte se skillnaden på behöver och vill? jag behöver, lika mycket dom du, att få vara själv en stund men hur mycket jag än försöker så kan jag inte se mig själv utan dig. Hela mitt liv är uppbyggt runt dig och du är en för stor del av mitt liv för att bara låta dig gå. Samtidigt kan jag inte lova att jag finns kvar om du ångrar dig, så jag önskar att du ångrar dig snart. Jag vill inte vara utan dig. Du lovade att stanna hos mig, du lovade att du var min, föralltid. Jag kommer nog aldrig mer lita på sådana ord.

Jag kommer sakna dig så.... älskling.

jag vill ringa för jag vet att du kommer svara och jag kommer få höra din röst. Att du är lika ledsen som jag hjäper faktiskt men jag borde inte ringa. Borde vi ens prata med varandra? Jag vet inte, jag har aldrig gjort slut med någon förut, eller aa.. blivit dumpad. Jag skulle kunna hålla på hur länge som heklst om hur mycket jag vill att du tar tillbaka mig men ännu en gång, är det vad vi behöver? Du skulle varit hos mig inatt, du skulle hållit om mig, pussat mig i nacken, ag skulle få somna på din axel och jag skulle vaknat tidigt och du hade blivit irriterad. Jag älskar det, du är söt när du är irriterad.

nu slutar jag. du skulle tydligen ringa sen. Vad ska jag säga?
jag älskar dig.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0