<3
jag kom precis på vilket datum det är idag och nu kan jag inte sluta gråta. Tårarna rullar okontrollerat ner för mina kinder och helt plötsligt fick jag svårt att andas. En känsla som inte kommit över mig på länge, en extrem känsla av saknad och en familj som inte riktigt blev den samma sen du gick bort.
det har gått två år. Två olidligt långa år utan dig. Dock är två år ingenting om jag jämnför med de 10 år som du var sjuk. Och jag som förstod det försent. Nu när du är borta är jag lämnad med stora skuldkänslor. Varför förstod jag inte tidigare? Varför hälsade jag inte på mer? Varför var jag bara på sjukhuset ett gång? Kanske för att jag inte ville inse. Kanske för att jag inte ville se dig så. Jag kanske bara hälsade på en gång för att när jag var där så mådde du relativt bra och vi pratade underbara minnen om dig och mig. Alla bus jag gjorde. Och du log. Vi skrattade tillsammans åt berättelserna och historierna. Du höll min hand och jag ville aldrig släppa taget. Hade jag då förstått att det var sista gången jag skulle få se dig så hade jag stannat hela natten, kramat dig hårdare än vad jag gjorde och ännu fler gånger sagt att jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Som jag älskar dig.
jag vill inte vara ledsen för jag tror inte du håller det emot mig. Du visste mycket väl att jag älskade dig och hur mycket jag skulle ge för att få träffa dig igen. Men jag kan inte rå för det, det finns för mycket kvar att säga. Så mycket jag ville göra dig stolt för. Jag ville ha dig där på studenten men det var du ju, eller hur? Oh, jag hoppas innerligt att du ser mig nu. Jag ska göra dig stolt, allt för dig.
Harriet Nilsson, föralltid älskad.
"i love you. And i miss you. You've been far away for far to long"
jag saknar dig, farmor.
