MalinBlomberg

jag som trodde att så fort klockan slog 22.00 så skulle jag gå och lägga mig, så dåligt mådde jag förut men icke. Här sitter jag fortfarande och börjar piggna till. Inte bra. Känner mig fortfarande varm och huvudvärken är kvar. Jag vill inte riktigt gå och lägga mig. Eller.. inte ensam iallafall. Det är så typiskt. Man vänjer sig så snabbt att sova med någon, sedan blir det flera nätter av ensamhet och när man väl börjar vänja sig vid tanken att "jo, jag somnar nog själv inatt också" så får man sova tillsammans igen. Flera nätter i rad och, som sagt, man vänjer sig så fort. Jag vill inte sova själv inatt. Samtidigt som jag vill bli frisk så vi inte håller på att smitta ner varandra så att vi föralltid är sjuka och man behöver sova ensam för resten av sitt liv. Okej, jag slutar där. Jag har kommit fram till (för ganska länge sen dock men jag kan helt enkelt inte sluta) att jag tänker alldeles för mycket om kvällarna. Att jag oroar mig för mycket. Att hur mycket jag än önskar att jag gjorde det så tar jag inte dagen som den kommer. Men ikväll känns det bra. Jag gör framsteg. Små och skakiga men framsteg som framsteg.

nae nu hittade jag ett klipp på youtube som gjorde mig deppig.
jag vill faktiskt inte att Henka ska åka tillbaka till Kosovo.
jag förstår det inte. stanna hemma.

godnatt.